Blåslagen, rivsår, värk..

Ja..så kan en lugn skritt uteritt med mig o Sandra sluta!
Alltid när man säger nåt i stil med: Vi ska ta det lungt idag/ikväll va man än ska göra..så blir ALLTID HELT tvärtom, va händer?!
Äntligen skulle vi ta den där efterlängtade uteritten som vi inte gjort på åra dar och medans det fortf är ljust..Marie med Zeb hängde oxå på och hon visste nog inte va som vänta?! Inte jag heller..det hela börja med att vi skulle trava ikapp Sandra m Aspan eftersom hon alltid ligger inom kisavstånd från oss och sen spåra det bara, iväg i fullt ös allihopa och det bockades o sparkades bakut, men kul var det nog för alla parter..så var det dax o vända för hemfärd, Aspan i tätten som vanligt..åhhh, så var det dax igen full fart framåt samma visa som innan, men kanse lite halvfarligt iband..jaja, hästerna tyckte det va skit kul, tills..Hoffa tittar till på nåt o hoppar åt sidan, halkar i geggpölen o glider i sidled och lägger sig på sidan och själv hänger jag med ner o på nåt viss måste landat på arm/axel partit då det är där värken sitter efter avåkningen..var lite chock över vad som hände, helt plötsligt stod jag på marken o min häst ett par meter framför mig och såg lika chockad ut, men kom lungt fram till mig igen o såg lite ut som om han undra om jag mådde bra..bara o ta sig kragen o vi promenera lungt hemåt, sisådär halva ridturen hmm..kände inte av nån form av värk el nåt på hemvägen utan det började krypa på efter ett tag och det sitter fortf i, bara att bita i det sura äpplet och arbeta vidare!