Känslan av ensamhet när man lever två

eller är jag själv? Som jag tidigare skrivit så börjar jag mer och mer få ett "eget" liv..bra eller dåligt? Låter inte hållbart i mina öron.. Det är samma sak varje dag, varje helg..det klagas på att jag jämt är stressad, trött och grinig att vi aldrig gör nåt Jag är hemma varje fredagkväl, varje lördagkväll...själv, jag och hundarna! Vi som lever ett "Svenosson" liv vet att det alltid finns nåt och göra, plocka med..eller? Är det bara hemma hos mig? Det har pratas och disskuterats detta massa gånger och det är som att det inte "fastnar", det tas inte på allvar..det händer inget! Ska jag behöva "gå ifrån" ett tag..? Med inga garantier..vet att jag klarar mig själv, gör juh det nu! Jag lever själv, jag har en kompis som jag bor hos... Jag hänger själv, jag gör allt själv..jo, visst jag tycker det är skönt med distans oxå..men varje helg, varje fredag, varje lördag..varje söndag dag för att umgås 1timme sofftid innan läggdax.. Är det nån som tänkt på mig nån gång? Vad jag behöver? vad jag VILL GÖRA? Jag VILL INTE bara tvätta, diska, plocka..jag vill oxå sitta i soffan, titta på tv inte gör nånting! det gör jag 1TIMME söndag kväll på HELA veckan! Tårarna är nära..dom har börjat rulla ner, ska jag göra allt själv? Kanse är det bättre och göra det "helt själv" utan att nån annan ska dra ner ens humör för det..? För det värsta jag vet är människor som klagar på en och göra exakt samma sak själv! Klagar och sen händer det inget, när man försöker! Den största frågan till mig själv, jag gör inte detta för min egen skull ..men för vems? Eller. är det för mig? För att jag hoppas på att få en tv-stund? Inget o göra-stund? Listan kan göras lång, säger tack och adjö nu..tål och tänkas på!