Det kan bara inte va sant?

I lördags var jag till Botkyrka, dressyrtävling..har vi haft våra(två stycken) toppar redan? Är vi tillbaka i 59
träsket?
Jag har ridit för henne förr, förra året och jag kolla igenom mina papper..jajamensan, 59% då med för 1år sen!
Ska jag struna i att gå igenom tidigare resultat för domare?

Han va helt ok på framridningen, gjorde allt jag bad om men ett spö i handen hade nog gjort sitt extra men eftersom jag va själv så vill jag inte hålla på med massa extra tillbehör.
Trots att jag har kortat ner framridnings tiden till 30min nu för tiden så "dör" han inne på banan och jag kan tänka mig att min ritt så ut som: Jäklar vad hon får rida och precis så kändes det med!
Fokus låg på: Framåt och ännu mer noga vägar, jag har börjat slarvat..skärpning!
Återigen fick jag ett avbrott i höger förvända, jag hittar inte linjen ordentligt vilket gör att det blir svajjigt på öppna delen och Hoppe drar till höger men däremot är jag så glad över att vi börjar få till lite mellantrav nu!

Och gissa vad?
59% fuckning, jävla, helvetes % igen..jag börjar seriöst, undra om jag ska lägga ner? Hur fan ska man lyckas? Eller är det bara så att man ska "rata" vissa domare?
Jag börja tvivla på att vi kan faktiskt!
Återigen har utveckligen stått still i ett helt jälva år, vad gör jag för fel?

Jaja, jag kan skryta på annat håll iallafall!
Under tiden min häst får mat, vatten så klär jag av, lindar på bakben, transportskydd fram, packar in och där står han "helt still" och bara är, bästa!
Jag ser folk runt omkring stå med sina hästar utanför transporten, spön, linor, väntar ut sina hästar för att kliva på och det har jag ochså gjort en gång i tiden men övning ger färdighet och det har varit värt verenda(tusentals) timmar, jag slänger upp grimskaftet över halsen, går brevid och "skjutsar" ni han i transporten, stänger bommen, upp med luckan, 5sekunder! Och detta har jag inte ens övat på..utan jag fick för mig att prova när jag var iväg på träning själv, fast då hade jag spöt som lite extra hjälp.
Tror ni jag blir mallig eller?!
Guldstjärna på hög nivå!

Jag tittar min på stallkamrat som startar först i andra klassen och sedan far jag äntligen hemåt, gud vad skönt det ska bli med en ledig eftermiddag!
På Bergshamraleden, fullt lastad med släpet kvar i bussfilen, jag tror inte det är sant? För tre sekunder befinner jag mig i en drömvärld? Det här händer inte?
Displayen blinkar ENGINE och jag lyssnar, är motorn på?
Sätnger av och sätter på i farten, det händer inget..tur i oturen(som vanligt) så hinner jag bromsa in och stanna på en infart till gångbanan, stänger av igen, sätter på tändningen och batteri lampan lyser...fuck, inget batteri men det är juh lätt fixat iallafall!
Ringer H och säger: Det här är inte sant, men bilen stanna..jag gråter, är förtvivlad, arg, ledsen, uppgiven!
Bilar svischar förbi, lastbilar, bussar, motorcycklar och jag tackar gud att jag har en så snäll och stabil häst som snällt står i transporten bland allt oljud och jag ser bara hur jag kommer få lasta ur och lasta om här mitt i all trafik för att ta mig hemåt och inget är som i väntans tider när det gäller hjälp..världens längsta minutrar!

Under tiden stannar en lite Audi bakom mig och ut kliven en mor o dottar och frågar hur det är?
Ja, med gråten i halsen berättar jag och thanks god..det är hästmänniskor så dom förstår mig!
Men jag vet inte hur jag ska komma här ifrån?
Då erbjuder dom sig att köra hem(t stallet) mig,med släp o hela faderullan..är det sant?
Med händerna för ögonen,med stor gnutta hopp och en fantastisk häst så koppla vi om(med häst i) bilarna och vi är på rull hemåt!

Min egna bil är på verkstad, igen och jag som precis hade börjat känna mig bekväm med att köra bil o släp igen efter förra bilhändelsen och nu känner jag bara: Jag vill aldrig mer köra!
Det är en sak om man är ensam, då kan man bara hoppa ur bilen, lämna skiten och ta sig därifrån men när det är djur inbladade och dessutom är inte en häst man tar under armen i koppel och går.

Tillbaka på ruta ett igen, bil utan dragkrok, bil på verkstad och två tävlingar till helgen kvar..just nu känns det inte som om jag orkar tänka på det, jag är bara helt tom, uppgiven och vet inte om jag ska skratta eller gråta? Ta nya tag eller bara strunta i helgens tävlingar?