Jag slirade iväg med bilen, irriterad, arg, ledsen, uppgiven försökte rycka upp mig men att komma hem till ett "kaos", golven var som att springa barfota på en sandstrand, den ihop vikta tvätten över hela vardagsrums bordet, tvättkorgen är konstant full, allmänt skitigt o stökigt men gör det nåt?
Egentligen inte, jag har jobbat på att det faktiskt inte alltid behöver va skinande rent men igår fanns det inget annant, tårarna tog aldrig slut, hopplösheten vart bara mer hopplöst, jag fann ingen väg tillbaka!
Jag undra hur jag ska hinna med allt som jag lovat?
När klockan hade passerat 18 och jag inte ens hade kommit iväg till stallet, inte ens ätit nåt så börja stressen sätta in, försökte då tillämpa mitt nya tankesätt med stop skylten, det går juh inte fortare för att jag stressar? Allt blir du bara sämre!
Så jag poppa igång med Westlife på hög volym på väg till stallet, sjöng med och jag glömde lite som bort både tid och vad som tidigare hänt, fokuserade på vilken bra ridning vi skulle få till!
För att återgå till livet!
Är jag ensam om att totalt deppa ihop i gråt ibland?
Man tänker sig...att "vuxna" liksom inte gör det?!
Men vad är jag då? 27år gammal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar