Han!

känner mig onormal, taskig och tänker på det "förbjudna"..eller är det ett tecken på mänskllighet!?
Kan jag redan träffat Han redan i unga dagar?
Hur jag än gör, beter mig och försöker glömma så finns han där och påminner mig med jämna mellanrum och hjärnan bara skriker, förbjudet..vad ska detta betyda?
Kommer det finnas "nåt" igen? Min känsla säger, en sak eller är det bara så att jag hoppas?
Tro på evig kärlek, nej det gör jag inte..hur kul är, variation förnöjer?!
Samhället har för mkt "regler" för hur det ska va, hur det ska funka..kan det va hållbart?
Brukar alltid säga, det finns juh alltid en anlednign till varför det tar slut.?
Kanse var vi lite väl unga?
Kan jag redan förbrukat "den riktiga kärleken"?
Jag vill prova igen, jag kan ge det en chans..kommer det va värt de?
Kommer jag nånsin få den chansen?
Frågor utan svar..kan tiden utvisa!?